Tisdagstexten – first edition

Posted by on Okt 15, 2013 in Ordkanons vänner, Texter

Conrad Lucket. Foto: Elin Skarin

Ska vi inte ha en följetong här på Ordkanons Blog-ish? Jomensåklart! Målet är nu att publicera en text, dikt, litterärt experiment eller liknande varje tisdag. Vi har ju så in i bänken många kreativa vänner och vill gärna presentera dem för er. Så nu tänker vi så här. Texten ska stå för sig själv, eller ja, nästan. Ni kommer att få en bild av författaren, skribenten, upphovspersonen etc. Ett foto som den anser vara lämpligt. That’s it. Sedan ett flöde av ord. Vi välkomnar härmed vår första tisdagstext.

CONRAD LUCKET
Precis där du kommer ifrån

det är inte så stor skillnad mellan Stångån, River Mersey och Svartån.

det är precis där du kommer ifrån.

min morfars sönderbombade barndomsgator
där det nu står ett modernt köpcentrum med en stor arena i.
och han fick stryk.
precis som alla fått i hans släkt
och somrarna som bestod av en semester där hela släkten jobbade med att plocka humle,
för att överleva.

det är inte så roligt att äta potatis och purjolökssoppa flera veckor i rad
och varken bostads eller arbetsbristen kommer lösa sig i med något annat än kontakter.
och jag vet att min pappas morfar cyklade två mil till sitt jobb som budbärare varje dag
och när han fick pengar av sin chef för att ta bussen så cyklade han ändå.

det är precis där du kommer ifrån.

i lågstadiet med multikulturella färgstänk där majoriteten av barnen hade upplevt krig på något sätt.
och jag förstod aldrig varför det var så många som inte ville vara med på skolavslutningen.
att det var viktigare att lära sig skrivstil än att förstå krigen i Jugoslavien, Ghana, Mellanöstern osv…
där krigen våra släktingar drabbades av definierar oss.

precis där du kommer ifrån.

precis där jag kommer ifrån.

längs nyponbuskar, tätortstimotej, eklandskap och vetefält.
och allt det där har redan skrivits av Lars Winnerbäck och jag får prestationsångest när jag går längs Stångån men jag vet att mina drömmar fortfarande kan segla längs den ut mot hav och större mening.

från Östra London och East End där min morfar växte upp.
där alla barn inte hade skor fötterna
och de kunde räkna vem som inte kom till skolan på måndagen från när de hörde bomberna falla.

och bubblor som drömmar lagras i för att flyga längs med Themsen västerut, svänga av norrut mot Oxford, Birmingham, Stoke on Trent, Manchester och svänga av vid River Mercy spricka framme Liverpool och förvandlas till ett du går aldrig ensam och vidare ut i Irländska sjön norrut längs olika hav med sikt på Göta Kanal för delas upp vid Östgötaslätten och rinna ut i Svartån och Stångån för att åter mötas vid Stångebrofälten där drömmar gror och tillsammans är vi starka.

Från Cockney Rejects via Beatles till Winnerbäck och en tätort på en slätt där jag känner till varenda sandkorn i varje sten staden är uppbyggd av.

Precis där jag kommer ifrån.

Där jag var både var riddare, robinhoddare, rock n’ roll stjärna och fotbolls och hockeyproffs.
Till att bubblorna spricker till vänsternäven höjd och knuten, Cruel fucking Town, kängor med hängslen, kostymer och bandtröjor. Huliganism och Morrissey.

En flyktbenägenhet som gror till ett vart du vill så fort du kan till folkhögskolor och större städer mellan olika du och jag relationer och ett förvirrat arbetarklassideal och ständig ekonomisk kris som hela tiden vill lösa på ett kortsiktigt sätt typ lotteri och lån.

Hur mycket jag än berättar om precis där jag kommer ifrån.

Påhittade sanna sagor som rinner längs med Stångån, River Mersey och Svartån.

Så kommer du eventuellt aldrig förstå.
Att sista dansen alltid är my heart will go on.
Att våra vattendrag förmodligen möts så småningom.
Och att jag vill bli gammal med dig.
Förstår du inte det?

Ditt cp*.

 

 

*Här föreslogs ändring av att jag använder mig av termen cp. Det skulle lika gärna kunna stå idiot eller något liknande. Men när jag tänker och känner efter så är valet av just cp det gör det till min text fullt ut, det är en text fylld av referenser till sport och musik och det är en text som handlar om min bakgrund. För att texten ska bli min helt ut så måste det blandas ut och inte bara vara vackert utan också skava lite.

Jag menar inte på något sätt att det är den faktiskt sjukdomen Cerebral Pares eller att personen ifråga i texten är drabbad av denna sjukdom. Jag är även fullt medveten att jag skjuter mig själv i foten och det kan tolkas som att eftersom jag alltid har sagt cp så ska jag även fortsätta säga det, majoriteten ska aldrig säga vad minoriteten inte blir kränkt av.  Men jag känner att jag ändå vill ha kvar det. Det finns liksom där av en anledning som gör att det känns som en helhet för mig. Jag vill understryka starkt att det inte handlar om muskelsjukdomen och i det här fallet och hur jag vill att det ska tolkas är det jag som är cp:t.

Det är inte ok att använda sjukdomar som skällsord egentligen. Men det är en del av mitt språk och har varit det sen jag gick i mellanstadiet. Vissa uttryck som fanns då har jag sållat bort och de finns inte kvar alls i mitt top of mind ordförråd. Men CP gör det och kommer så förbli. Jag har övervägt att ändra och ta bort de där två sista bokstäverna som ofta gör att det är det enda personen som hör/läser dikten minns. Men det har också en poäng att det är så. Precis där jag kommer ifrån där jag kunde ha långa monologer om känslor och annat som är viktigt men det enda som de mindes var mina skämt eller något oförskämt jag sa i slutet.

/Conrad Luckett

Post a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *