Tisdagstexten: Vilska Lindgren

Posted by on Okt 29, 2013 in Övrigt

VILSKA LINDGREN
Kvinnans monolog 2

ur Måtte djävulen ta alla fruntimmer

 

KVINNAN:

Jag vet inte hur jag ska angripa det här. Jag vet inte hur jag ska börja. Hur kan jag vara den som har rätt att berätta? Vet jag ens hur det känns? Jag målar upp bilder av hur jag inte vågar öppna dörren när det ringer, hur jag går med huvudet sänkt på vägen hem. Varje gång jag försöker sätta ord på pulsen blir jag så trött. Så innerligt trött och jag känner hur mina händer domnar. Jag kan inte ens knyta dem längre. Jag försöker intala mig att det är mer än ord, det är strukturer. De finns i alla människor, som rutmönster över huden och jag vet hur mycket jag än springer efter dem och försöker tvätta bort det kommer jag inte hinna med alla. Jag vill att någon ska lyssna som inte vet hur det är. Jag vill att någon ska öppna min dörr med nyckel utifrån och säga ”Vila nu. Vi tar över härifrån.” Men det är aldrig någon som kommer. Istället läser jag ord som är så hårda att de lämnar blåmärken på mina ögonlock. Det gör ont när jag blinkar. Jag vet inte hur jag ska förklara det men jag är inte så säker på att jag är stark. Jag är nog inte rätt person att bära fanan. Det finns inga pedagogiska bilder som enkelt kan visa exakt hur hårt hjärtat slår mot bröstkorgen. En del av mig vill bara ligga lågt. Det finns för många vägar in i mitt huvud. För många portaler. Varje gång jag slår på skärmen känns det som att springa in i ett mörkt rum fullt av monster utan vapen och skrika ”TA MIG DÅ.” Jag vet aldrig från vilket håll de ska attackera. Allt jag vet är att alla är lika ensamma som jag och på ett sätt kan jag förstå den desperata tonen i allt de kallar mig. Som om ensamheten vore enklare att hantera om jag åtminstone kunde vara den hora de föreställt sig. När ingenting i resten av världen stämmer för dem vore det skönt om åtminstone jag var lika ond som de hoppas. Föreställer jag mig. Jag har verkligen försökt förstå dem. Jag har till och med skapat användare på alla forum där de finns och skrivit att de gärna får testa att ligga med mig om de vill, att jag gärna möter dem och pratar om allt de känner. Jag har tänkt att om jag nu inte kan slå dem får jag lika gärna bli en av dem, så jag har stått i det kompakta mörkret och skrikit ”Ta mig då! Bara gör det om ni så gärna vill”. Men det är aldrig någon som kommer. Men de säger att de ska det. När jag minst anar det. Men nu har jag slutat vänta och liksom vant mig vid att önska att jag kunde se runt nästa hörn när jag är ute. På ett sätt är jag precis där de vill ha mig.

 

Paus

 

Ursäkta, jag letar efter ett sätt att börja. För jag skulle vilja prata om den feminsistiska kampen. Jag skulle vilja förklara att om kvinnan ska kunna ta ett steg upp på hierarkin måste mannen ta ett steg ner. Och det kommer att göra ont. Jag skulle vilja prata om det. Och att allt som krävs är tålamod. Ursäkta, jag skulle vilja prata om att unga kvinnor är fängslade i sitt kön från födseln. Att det i och med blygdläppar och klitoris finns regler som vi förväntas följa. Jag skulle vilja prata om att det inte skulle behöva vara så. Att födas som kvinna idag innebär att födas som fånge. Det skulle jag vilja prata om. Jag skulle vilja nämna att en pojke inte kan rå för det kön han föds med, men genom medvetandegörande går det att undvika de inlärda könsrollerna. Jag skulle vilja prata om att vara en bra feminist. En bra feminist är inte rädd, en bra feminist låter sig inte tystas en bra feminist tar debatten och en bra feminist slutar aldrig kämpa. Jag är så tyst nu för tiden. Och istället för att stirra tillbaka på de som stirrar på mig vänder jag bort blicken och byter sida av gatan när jag går ute själv och möter en grupp av dem. Jag är rädd för att de ska höra hur pulsen bultar i bröstet, hur hjärtat nästan trillar ner i bröstkorgen, jag är rädd för att de ska vädra mig som ett mycket litet skräckslaget djur och ta det sista som är mitt. Det skulle jag vilja prata om. Men jag orkar inte för jag är så innerligt trött och rädd.

 

(Hon tar sats och börjar skrika)

 

JAG ÄR RÄDD FÖR DEM. JAG ÄR RÄDD FÖR HUR DE SER PÅ MIN KROPP. JAG ÄR RÄDD FÖR ATT DE INTE LYSSNAR. JAG ÄR RÄDD FÖR ATT JAG INTE SKA KUNNA SPRINGA TILLRÄCKLIGT SNABBT. JAG ÄR RÄDD FÖR HUR KNIVEN SKULLE KÄNNAS MOT MITT KÖN JAG ÄR RÄDD FÖR ATT DE INTE SKA TA MIG PÅ ALLVAR JAG ÄR RÄDD FÖR ATT GE UPP JAG ÄR SÅ JÄVLA RÄDD FÖR ATT DE SKA VINNA JAG ÄR RÄDD FÖR ATT JAG ÄR ENSAM JAG ÄR RÄDD JAG ÄR RÄDD HELA JÄVLA TIDEN JAG ÄR RÄDD FÖR ATT JAG INTE SKA HA RÄTT ATT VARA RÄDD. JAG TÄCKER MITT ANSIKTE NÄR DE GÅR FÖRBI FÖR ATT DE INTE SKA KÄNNA IGEN MIG FÖRLÅT MEN JAG ORKAR FAKTISKT INTE. JAG SOVER INTE JAG ÄTER INTE JAG… JAG VILL INTE RIKTIGT TRO ATT DET ÄR SÅ FARLIGT. MEN JAG ÄR RÄDD. HELA TIDEN ÄR JAG RÄDD OCH JAG VILL VERKLIGEN BE OM URSÄKT FÖR DET. DET ÄR INTE MENINGEN ATT BRUSA UPP SÅHÄR.

 

Paus.

 

Förlåt, det där om att jag inte äter är inte sant. Jag tog nog i där. Det är inte meningen att be om er sympati. Jag ville bara att ni skulle förstå hur utmärglad jag känner mig men det är inte meningen att ni ska tycka synd om mig. Det är inte meningen att utmåla mig själv som ett offer. Så sörj inte åt mig. Jag är inte helt säker på att det egentligen är något som har gått förlorat. Jag vill bara så hemskt gärna att någon ska lyssna.

 

Paus

 

Det var inte meningen att det var såhär det skulle bli. Jag ville inte skrika. Jag skulle så gärna vilja vara stark. Jag vill att det ska berättas historier om att jag aldrig gick snabbare när det var mörkt, aldrig höll nycklarna i handen, aldrig slog 112 när jag åkte taxi eller lämnade kodord till vänner. Jag vill vara en amazon. Jag vill följa med främmande män kvart i fyra hem på morgonen utan att hjärtat slår hårdare. Jag vill skriva om historien och göra mig stolt och hel. Även om det skulle vara en lögn. Jag vill inte vara den som tystas. Jag vill veta mitt värde, älska. Jag vill lära om mig och sluta vara ett offer. Så jag ljuger för mig själv. Men varför är jag då så jävla rädd? Förlåt mig. Jag vet inte hur jag ska börja. Jag vet inte om jag är rätt person att tala.

Post a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *