Tisdagstexten: Michael Horvath

Posted by on Nov 12, 2013 in Övrigt

Michael Horvath. Foto: Sofie Dahlman

 
Jag bor i Sverige
den landmassa som sätter ett kommatecken under Europa
i en rättvänd världskarta
dvs en symbolisk representation av en myllrande planet
dvs en sfärisk massa där biologiskt liv i de flesta fall är omöjligt
dvs händer för sällan för att noteras och kan ej förklaras teoretiskt

en planet
som andas ut en gång varje vår, och in en gång varje höst
en planet
som trots att det i de flesta fall är omöjligt innehåller biologiskt liv under några sekunder av sin existens
biologiskt liv
dvs
könsceller och den korta vägen till döden
biologiskt liv
som tittar på youtube när en apa sticker en gaffel i ett eluttag
med reklamavbrott som säger: vattenfall – två hål i stjärten
och det biologiska livet byter kanal
till två duvor som spelar pingis med varandra i Skinners laboratorium
duvor
dvs fredssymboler med valnötsstora hjärnor och en fäbless för solrosfrön
som inte är avsedda att tävla om annat än mat och fortplantning
och är inte det precis vad de gör
samarbetar
turas om att förlora en boll och ge varandra ett
solrosfrö
i varje biologiskt levande individ växer ett solrosfrö
ett frö i lungan,
som växer och stryper
men som är blygt och sluter sig vid exponering för annat levande
och då kan individen andas
precis som planeten gör en gång varje vår och en gång varje höst
när löven samlas i högar som en öbo-anställd blåser bort med en inverterad dammsugare
en av kommunens mest konkreta och samtidigt lönlösa arbetsuppgifter
dvs av samhället definierade sätt att både förtränga och finansiera årstiderna

men dina känslor min vän
de är inte som årstiderna
de rinner genom dig mycket snabbare
som vattnet vid femton sekunders slutningstid i kameran
de rinner genom sig
och du kommer ha sorger men de kommer inte vara
men du måste minnas
att du är inte dina känslor
utan vilka ingen del av universum skulle vara viktigare än någon annan
du är inte dina känslor
du är medvetandet som betraktar dem
och du måste minnas
att äta annat än bara de solrosfrön de ger dig för att vinna en boll i laboratoriepingis

Jag bor i Sverige
Och varje gång mitt land skriver under ett avtal i Europaparlamentet
sker det med en penna, vars bläck består av atomer
dvs symboliska representationer för planeten som kretsar kring solen
och bläckets atomer består av kvarkar
dvs små strängar som egentligen inte existerar och som bara av en slump till namnet påminner om en biprodukt av färskost, och som förklarar hur det på samma gång kan rymmas fler än en oändlighet i varje givet ögonblick, ihoprullade oändligheter som trådar i en telefonstolpe
och pennan rispar ordförandens namn på ett papper om biologisk och icke biologisk materia som tillåts passera över osynliga gränser som skiljer folk från folk
men egentligen finns där inga gränser
där finns Uralbergens alla tårar, som genom Donau, rinner genom hela Europa
som dina känslor rinner genom dig när du gråter på min bordsduk vid frukosten
och där finns egentligen inget bläck
där finns bara symboliska representationer för vår planet
sfären som andas fyra gånger fortare än vi själva väljer nya regeringar
vars hjärtslag kastar eld och lava i den atmosfär där lågprisflygen tävlar om vem som kan fylla en burk av plast med flest människor på kortast tid, människor med eller utan flygskräck, en burk som liksom våra avsikter så ofta hänger i luften
den livsuppehållande gas som i ett tunt skikt omger jorden
och där finns egentligen inget land

där finns persiska brev, där finns fyra små blå klossar som äter en stor gul, de börjar i varsitt hörn, och äter sig mot mitten
där finns en man som är så tjock att han måste sitta på två stolar
där finns en blå himmel, grönt gräs, och rött bläck
där finns fyra nyanser av brunt
där finns 330 000 människor som klistrat igen ett kuvert
där får farbror vattenmelon två röster i riksdagsvalet, grön på utsidan och röd inuti
där får onanister för fred två röster i riksdagsvalet, parlamentariskt obefläckade
där får “din mamma” en röst i riksdagsvalet, oavsett vem du är och om din mamma är känd för dig eller en främling

där skriver jag en dikt om främlingsfobi, som för att få stöd från offentligheten måste innehålla fraser, dvs små grupper av ord i en viss följd, fraser, som är konstruerade för att bevara kulturarvet och/eller öka turismen
dikten handlar om främlingsfobi
dikten börjar:

Jag är rädd för främlingsfobi.
Jag är rädd, för rädslan själv.
Jag är rädd, att den som är rädd, ska gå till anfall.
Jag har Xenofobifobi.

Det som får mig att skaka
är handen som avslår en familjemedlems
är munnen som säger ‘nej’ till en människas
ankomst

men dessa tjugo sekunder in i dikten måste jag bryta för
fraser, som är konstruerade för att bevara kulturarvet och/eller öka turismen
de lyder:

“Har du inte rest din stång? Fira midsommar vid Gällersta forngård, så reser våra svenska tjejer stången åt dig”.

“Talar du European min vän? Lär dig svenska. Brunch är flunch, och buffén är ett smörgåsbord.”

Jag har Xenofobifobi.

Det som får mig att skaka
är handen som… handen som… reser en stång
är munnen som säger ‘nej’ till en människas… brunch
eller vänta…

nu måste jag bryta igen

“Har du inte rest din stång? Låt en främling åka till Gällersta, och äta flunch”.
“Talar du om Xenofobi? Lär dig svenska, var rädd för din lunch. Flunchfobi.”

Jag är rädd för Xenofobi.

Men jag väljer att inte fortsätta dikten
när politiken styr innehållet dör poesin
och poesin har ibland varit det enda som hållit mig levande

Dikten var ett misstag
Men inga av mina misstag kan förklaras av bristande kärlek till staten
för när jag vänder mig mot flaggan och säger en omskrivning, föga originell, av frasen:
”det är inte du den här gången, det är mig det är fel på” är det en lögn
för kärleken är universell, men staten har gränser.

Och det är tack vare att Malmös gränser mot Vällinge är öppna
som Vällinge inte strategiskt placerat apatiska barn på britsar på migrationsverket

Mina misstag beror enbart på min tvekan
för det måste vara så det är tänkt
att om ingen
det vill säga en ickeexisterande person med genomskinliga kläder utan rösträtt men med metaforisk talan i frågor om poetisk rättvisa
det vill säga ingen
någonsin tvekar
så är det här över på ett ögonblick.
Alla du någonsin har hopp om att kunna älska, alla, det vill säga en regnbågsfärgad ickeperson med multipel personlighetsstörning som befinner sig i nirvana, det vill säga alla du någonsin har hopp om, befinner sig på samma plats samtidigt.

Och platsen är Malmö och Örebro
och platsen är Vällinge och den urangruva som tidigare kallades Vintrosa
och platsen är Kuala Lumpur, Bagdad, Paris, Berlin,
Philly, Kingtown, Newport Bay,
Mirage, Merlin, Contour, Ribad, Anstedt, Ferlice, Tunis, Madrid
och platsen är Limbo och Bardo

På platsen
föds livet
regnar syran
växer solrosen
spyr barnet
lyser bildröret
landar människan

och i varje människa finns en svart låda som talar om när hon har kraschat
och i varje flygplansvrak finns hopp om liv på denna öde ö
vid varje obefolkat bord finns rum för förhandling
rummet här emellan oss är ett obefolkat bord
men även i mellanrummen gäller universums lagar
tröghetslagen, lagen om alltings jävlighet, termodynamikens fjärde princip
det vill säga att allt går sönder och att allt hettas upp
så enligt alla prognoser kommer vi gå under

Men

Universella lagar
giltiga sedan tidernas begynnelse
kan vi förändra
på en enda
underbar
natt.

Vad kan vi då inte göra med de nationella?

Post a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *