Tisdagstexten: Alma Kirlic

Posted by on Jan 7, 2014 in Övrigt

ALMA KIRLIC
Välkommen

Alma Kirlic. Foto: Patrik Petroff

Alma Kirlic. Foto: Patrik Petroff

 
Jag föddes fyra dagar efter president Titos åttiofemte födelsedag
fyra dagar efter att folket firat honom med stafett i Belgrad.
Flaggorna vajade också på vår stads fasader
blå
vit
röd
med en röd stjärna i mitten.

Jag var röd i ansiktet och insvept i ett vitt täcke när mamma bar in mig i huset.
Pappa var också röd
när han strök mig över pannan och sa:
”Välkommen. Det här är ditt hem nu.”

En gång bar president Tito ett hagelgevär på sin axel
när han var på björnjakt i bergen ovanför vår stad.
Hans axel fick ett rött märke efter remmen.
Jag var två år gammal.
Jag ska ha sett honom enligt mamma.
Han ska ha vinkat.

Tretton år senare
skriker flyglarmet genom staden.
Andra flaggor har börjat vaja på dess fasader.
Alla tror sig veta vilka andra hatar
och vissa viskar fortfarande Titos namn innan de somnar.

Jag ser ner på mina vita skor när de flyger över asfalten
det enda som är skarpt är det vita tyget över mina fötter
allt annat är suddigt och blekt
suddigt och blekt
suddigt och blekt.

Larmet har tystnat nu
och i luften hörs ingenting alls.
Ingen vind.
Inga flyg.
Ingenting.

I dörröppningen står pappa och håller sig för pannan
och när han får syn på mig gråter han och tar mig i sin famn.

Andas in och lev i nuet
säger kloka västerländska profeter
jag andas in men vågar inte andas ut
det här kan vara sista gången
om jag blundar nu kan allting ta
slut.

Men någon gång måste man somna
oavsett hur hårt man försöker hålla emot
och när jag vaknar igen öppnar jag ögonen i ett annat land i en lägenhet med klottrad vägg
som jag klätt med blyertsteckningar på människor jag aldrig träffat
de är alla i profil och blickar bort
vissa mot framtiden och andra mot det förflutna
ingen vill vara här och nu.

Andas ut.
Välkommen.
Andas ut.
Det här är ditt hem nu.

En självutnämnd välkomstkommitté vill att jag ska tacka dem
trots att de aldrig välkomnat mig
i stället marscherar de på gatan
och hälsar på en man som dött i en bunker efter att han mördat miljoner och svalt gift.

Andas ut
det här är ditt hem nu.

Förlåt
jag menade inte det
de där galningarna är undantag
de flesta andra är snälla.
Vår lärare Lasse till exempel
lär oss svenska sånger
”du ska veta att jag saknar dig”
och även här ser jag flaggor vaja
fast inte på fasader utan på vita stänger som står upp
som kukar utanför röda hus med vita knutar
men förlåt jag menade inte att förolämpa er
andas ut
det här är ditt hem nu.

I den här dikten är jag du.
Jag är lika splittrad som granaten som träffat vårt hus
fast i en sorg som aldrig tycks vilja ta slut
förbunden till tack och förlåt oavsett hur många år som gått
fast på en plats där framtiden fanns i det förflutna
och det förflutna är den framtid
som alldeles för många se fram emot.

Men skitsamma
i den här dikten är jag du
så välkommen

det här är mitt hem nu.

Post a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *