Gästblogg – Poesi, pedagogik och punk.

Posted by on Feb 21, 2017 in Ordkanons vänner, poetry slam

Poesi, pedagogik & punk
eller: Kommer Malm nånstans i sitt svammel om slam?

Erik Malm. Foto: Sofie Melin

Under mitt femte och sista läsår på ämneslärarprogrammet vid Örebro universitet blev det dags att säga farväl till mina ämnesstudier i svenska. Terminen innan hade jag vinkat farväl till engelskämnet med en fet litteraturvetenskaplig essä, motsvarande C-uppsats, om postkolonial litteratur och nu var det dags att snickra ihop ett lika fett flaggskepp inom svenskämnet. Jag ville skriva om poetry slam och jag ville göra det på två sätt: dels ville jag berätta historien om poetry slam, dess ursprung och den poetiska genre som gömmer sig i kulturfenomenet, och dels ville jag berätta vad poetry slam skulle kunna bidra med till svenskundervisningen i gymnasieskolan.

Vad jag nu vill dela med mig till er, kära läsare, kamrater och kollegor, rör främst poetry slam i relation till pedagogik och undervisning. Alltså vill jag främst delge tankegångar från den andra delen av min uppsats. Oavsett om du är en svensklärare som vill integrera poetry slam i din undervisning eller en workshop-ledare som vill få fler idéer till din verksamhet, hoppas jag att du kan finna något matnyttigt. Förresten, innan vi börjar: jag kommer fr.o.m. nu att benämna poetry slam som PS, för att slippa skriva ut hela namnet gång på gång genom texten. Sådär – om alla är med på tåget, så kör vi!

Låtsas vara en poet på riktigt

Först och främst tror jag att PS skulle kunna vara en väg till estetiska lärprocesser för eleverna. Vad är nu estetiska lärprocesser och varför skulle vi vilja skicka eleverna längs den vägen? Trodde aldrig du skulle fråga, tänkta kära läsare! Estetiska lärprocesser är inte bara en metod, som namnet kanske ntyder, utan det är främst en stil eller rentav ett ställningstagande hos läraren: i det här klassrummet är vi estetiska!

För det första innebär estetiska lärprocesser att betona ämnets estetiska, alltså konstnärliga sidor, och lyfta fram dem i undervisningen. Eftersom jag är lärare inom svenska och engelska betyder det i mitt fall att jag borde lyfta fram språkligt material med konstnärliga ambitioner, såsom skönlitteratur, film, musik – och poesi, såklart! En kan tänka sig att en matematiklärare som anammar estetiska lärprocesser isåfall använder mycket bild och modellbygge för att visualisera matematiken, eller att en idrottslärare använder sig av mycket dans eller att en historielärare betonar kulturell behandling av historia i rollspel och dramatiseringar. PS kan alltså redan här argumenteras för som ett inslag i svenskundervisningen som en konstnärlig sida av svenskan.

För det andra innebär estetiska lärprocesser att elever får utforska konstnärliga arbetsmetoder, alltså försöka jobba på samma sätt som konstnärer gör, för att utveckla sin kreativitet. I fallet med PS skulle eleverna alltså försöka härma poeters sätt att arbeta när de producerar sin egen poesi. För att utveckla sitt kreativa skrivande skulle de kunna få prova olika skrivövningar och sätt att diskutera sitt material med sina kamrater, och för att utveckla sin poetiska blick skulle de dels kunna få behandla andra poeters dikter på olika sätt, och dessutom få pröva enkla men ack kanske så avgörande saker som att alltid ha verktyg redo för att skriva ner rader till en dikt.

En kan ju dock fråga sig om PS är proffsigt nog för estetiska lärprocesser. Vad jag menar med detta tvivel är att estetiska lärprocesser går ut på att läraren ser till en konstnärlig verksamhet med professionella konstnärer och därur hämtar material och metoder till undervisningen. Om eleverna t.ex. ska skriva skönlitteratur så hämtas inspirationen från publicerade författare som har konsten till sitt yrke. Men PS är ju som vi alla vet en tävlingsform öppen för alla, utan krav på meriter, utan någon tröskel till scenen. Kan då PS som konstnärlig verksamhet och slam-poeter funka som inspiration till estetiska lärprocesser? Ska läraren och eleverna främst studera arbetsmetoder och material från framgångsrika slam-poeter, kanske enbart SM-vinnare, för att garantera någon grad av professionalitet? Samtidigt skulle en ju då kunna påstå att eleverna inte får en rättvis bild av hela PS-rörelsen, som profilerar sig som just en gräsrotsrörelse.

Ännu en fråga som problematiserar tanken om estetiska lärprocesser är om PS är för på riktigt. Tanken med estetiska lärprocesser är ju att elever ska låtsas vara författare, eller musiker eller skådespelare – men utan att för den skull tvinga dem publicera sina texter, åka på turné eller hålla monologer framför publik. Ett tävlingsformat som PS skulle ju dock, om läraren går hela vägen med det i undervisningen, innebära att eleverna till slut går upp på scenen och tävlar med sina dikter  inför en publik som poängsätter dem. Är detta att gå bortom idén om estetiska lärprocesser och låta eleverna härma konstnärer för mycket, till den grad att det blir för på riktigt? I och för sig, om vi ifrågasätter detta ifrågasättande, varför skulle steget upp på scenen vara mer på riktigt än det kreativa skrivandet som föregår själva slam-tävlingen? Snarare än att allt eleven gör innan ett slam är på låtsas, och allt under slammet på riktigt, kan en hävda att alltsammans ingår i en estetisk lärprocess. Därmed måste alltsammans tas i akt av läraren, och hen måste självklart alltid vara redo att modifiera formatet om tävlingsmomentet riskerar elevernas trygghet, t.ex. kan slam göras om till en öppen scen utan tävling och poäng. För poängen är inte poängen, poängen är poesin, som ni vet.

Alla är dolda monarker

Låt oss spinna vidare på tanken om PS som ett sätt att skapa en konstnärlig inramning av undervisningen med ytterligare ett ställningstagande inom denna inriktning: alla elever bär på dold kunskap som de inte kan uttrycka inom den traditionella undervisningen. Förespråkare för estetiskt utformad undervisning menar att de traditionella skolmedierna, dvs. främst akademiska texter och akademiskt tal, inte räcker till som verktyg för eleverna. Om eleverna istället får chanser till att uttrycka sig via bild, dans, teater, film – och självklart poesi, kommer de att häva ur sig tidigare dold kunskap som läraren inte fått syn på förut! Kort sagt: om eleverna får knåpa ihop ett poesiframförande i t.ex. ett PS, kommer de där visa läraren kunskaper som de inte lyckades visa på det skriftliga provet eller den muntliga redovisningen, och läraren kommer få en helt annan bild av vad de egentligen besitter för färdigheter och kunskaper i svenskan.

Förutom att erbjuda eleverna en uttrycksform såsom poesi, och ett format såsom PS, måste läraren också erbjuda eleverna fritt, kreativt spelrum för att dessa dolda kunskaper ska synliggöras. Just det, elever måste få skriva vad fan de vill för att de dolda kunskaperna ska komma fram, enligt förespråkarna för estetiskt utformad undervisning. Det är liksom själva poängen att läraren ger eleverna ett utrymme utan krav eller kriterier, där de får leka fritt. Detta utesluter självklart inte att läraren runtom detta fria spelrum sätter krav på elevernas poetiska produktion vad gäller omfång, bearbetning, tema eller kamratbedömning, men därinne i det fria spelrummet måste eleverna få en fristad där läraren inte är inne och petar.

Allright, tänker ni: eleverna får jobba med konstnärliga uttryck och arbetsformer, och jag ger dem dessutom fritt, kreativt spelrum att go bananas inom – då är det ju bara att luta mig tillbaka och invänta den där dolda kunskapen som eleverna plötsligt artikulerar där uppå slam-scenen! Fast… hur ser den där dolda kunskapen ut? Och enligt vilka kriterier kan jag bedöma den? Och… tänk om jag inte ser någon dold kunskap, betyder det att jag som lärare har missat den eller att eleven inte har uttryckt den? Kan det vara så att alla elever inte ens bär på den här dolda kunskapen? Bedriver jag en jakt på något som jag inte ens vet hur det ser ut, och som jag inte ens vet om alla elever bär på…? Bra frågor, kära läsare! Jag ger dig lite fritt, kreativt spelrum att svara vad fan du vill på dem, medan jag går vidare till mina nästa och sista tankar om PS och pedagogik för det här inlägget.

Kan systemet säga: ”Fuck the system”?

När uppsatsen nästan var klar slogs jag av följande tanke: är tanken om PS inom skolan en oxymoron? I min litteraturhistoriska genomgång av PS:s historia, ideologi och poetiska genre lärde jag mig om den anda av mot-kultur som genomsyrat PS från start, idén om PS som punk. Punk, inte bara som i den Do It Yourself-estetik som ofta återfinns i slam-dikter, där poeten metakommenterar sitt eget poetiska hantverk, utan främst punk som i fuck the system, där the system är det litterära etablissemanget. PS positionerar sig själv som en öppen, platt kulturgemenskap där alla stilar och poeter är välkomna, till skillnad från idén om en elitistisk, akademisk poesiscen. Sakta men säkert trillar poletten ner och jag frågar mig: är inte skolan, som institutionell, formell utbildning,  en del av just detta litterära etablissemang som PS sätter sig emot? Blir inte specifikt svenskundervisningen, där elever förväntas lära sig språkliga regler och konventioner, exakt den fiende en vill sparka upp mot i sitt personliga, fria språkande?

Visserligen har det organiserats PS på skolor i Sverige förut, vilket jag läst om i min research till uppsatsen, men frågan är huruvida de kan kallas för PS, om vi ser skolan som en del av det litterära etablissemanget. Förvisso beror ju detta på vilket sätt en definierar PS, för en kan ju se till PS som ett tävlingsformat med specifika regler, obundet av den historia och ideologi ur vilken reglerna är sprungna. Med en sådan definition finns det ju inget att diskutera, då är ju ett PS inom skolan lika mycket PS som något annat PS utanför skolan.

Oavsett om en ser PS inom skolan som ett riktigt PS eller inte, finns det främst två saker som särskiljer ett PS inom skolan från ett utanför. För det första är ett reguljärt PS utanför skolan frivilligt, medan ett PS inom skolan helt eller delvis blir obligatoriskt. Liknande tidigare resonemang i detta inlägg, kan ju t.ex. själva tävlingsmomentet göras frivilligt för eleverna, medan det kreativa skrivandet av en dikt kan vara ett obligatoriskt moment. Hursomhelst finns det ett tvång inom skol-PS som inte finns i ett vanligt PS. För det andra blir poeterna, alltså eleverna, i ett skol-PS dubbelt bedömda: de får både poäng av juryn och betyg av läraren. Måhända låter det krystat, men detta innebär ju i teorin att en elev skulle kunna vinna ett skol-slam, men sen likt förbannat bli underkänd i momentet eller hela svenskkursen av läraren. Vilken effekt får detta på poeten/eleven/individen och hens fortsatta poetiska karriär, eller den tillit till sin egen språkförmåga som ämnesplanen talar om? Givetvis är ju dock motsatta scenario också en möjlighet, där eleven som annars är bekväm i svenskämnet får kvällens allra lägsta poäng i ett slam. Betyder betygen eller skol-slam-poängen mest för eleven? Vad betyder mest för läraren?

I vårt avlånga land: asmånga slam

Avslutningsvis är det just tävlingsmomentet, mer specifikt poängen, som lärare bör begrunda mest om de tänker integrera PS i sin undervisning. Visst, PS kan ge eleverna språkliga verktyg de aldrig testat förut, och därmed ge dem möjligheter att visa dolda kunskaper som pyrt därunder ytan. PS kan också väcka en lust till språk och litteratur som inte fanns där förut. PS kan som tävlingsformat sporra eleven till att prestera genom att hen förbereder sig inför ett faktiskt, riktigt framträdande i en meningsfull situation. Men PS är ett tävlingsformat. I ett tävlingsformat vaskas det fram vinnare och förlorare. Som lärare vill vi alla göra våra elever till vinnare. Men vill vi göra dem till förlorare?

Tack för er tid, kära läsare! Poeterna därute i klassrummen behöver er! Era lokala slam-initiativ behöver er! Och dessutom: den där akademien, det litterära etablissemanget, ni vet – de behöver er verkligen! En sista insikt från mitt uppsatsarbete jag vill dela med mig till er är att det finns så lite skrivet om svensk poetry slam. Så när ni tar en paus från att spåna på den vinnande dikten, eller planerar pedagogisk performativ poesi, eller ringer runt för att haffa en offerpoet till nästa slam-kväll: skriv ner några rader om PS-historia. Och hörni, jag hoppas att vi ses på Svenska Mästerskapen i Poetry Slam i Göteborg 2017.

/Erik

PS(som i post scriptum, inte poetry slam, den här gången): Läs gärna hela min uppsats, vetja. Se länken här.

Post a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *