Ibland skiter det sig, och det är ok.

Posted by on Nov 3, 2015 in skrivande, språkligt, Texter

Jag är inte bara skrivpedagog, jag är stand up komiker också. När jag säger detta brukar människor få något blankt och liksom skräckslaget i blicken. ”Stand up…är inte det typ det läskigaste som finns?”

Svaret på den frågan är ett rungande ja. Att ställa sig på en scen och inte bara ha något att säga, utan även vilja få folk att skratta är i mångt och mycket ren idioti. Det finns en ett uttryck inom stand up världen som kallas att bomba (inom hiphop är det att choka, inom poesi att komma av sig, kärt barn har många namn). Att bomba är inte bara att komma av sig, det är inte ens att publiken inte skrattar, det är när det är din tur att ställa dig på en scen och du drar ett skämt och stämningen dör. Totalt. Och hur du än försöker lyckas du inte rädda den, det är som att piska en död häst, spotta i motvind, minnas andragradsekvationer efter studenten. Det är så tyst att en du kan höra en knappmål falla. Att bomba är alltså något så vanligt förekommande att det har blivit ett eget fenomen. Det händer alla, du vet inte när, du vet inte hur, men det kommer att hända.

Trots den överhängande risken att ramla in i ett avgrundsdjupt hål av tystnad så älskar jag stand up. Adrenalinet, känslan när punchlinen sitter som en smäck, förvåningen när folk slår sig på knäna av skratt åt saker jag inte ens trodde var roliga. Allt det positiva är på något sätt värt risken att bomba. Dessutom har jag hela tiden tänkt att skulle det hända, kommer jag ju förhoppningsvis överleva det också. Det finns ju många saker här i världen som är värre.

I lördags blev jag ombedd att göra ett kortare framförande på en stor släktfest. Glad i hågen, uppmuntrad av den varma genuina stämningen gick jag upp på scenen och drog av första skämtet. Ett som handlar om att jag var så dålig på att vara barn att till och med mina låtsaskompisar sög, i min enfald tänkte jag att detta var en stark inledning för det borde, trots den höga medelåldern,  vara något alla kunde känna igen sig i. Ack så fel jag hade. Ingen rörde en min. Inga skratt, inga applåder, inga spontana ”tjoho!”. Bara kompakt tystnad och frågande blickar. Äh, tänkte jag, ibland händer sånt här, och fortsatte. Men reaktionerna uteblev. Under de sju längsta minuterna i mitt liv försökte jag desperat frambringa NÅGON form av respons från en publik som inte alls förstod vad jag höll på med och som mycket hellre vill att coverbandet ”Leos och Katarina” skulle börja blinka på sina dansbandslåtar. Med mycket lite av min värdighet och pondus i behåll nästintill kröp jag av scenen till några trötta applåder för att sedan ägna resten av kvällen åt att försöka göra mig osynlig bakom en prinsesstårta. Och bakom en halvsmält marsinpanros bestämde jag mig för att detta gig inte kommer hamna på något cv.

Jag har funderat på den här känslan sen i lördags. Känslan av att vara totalt bortgjord och aldrig aldrig någonsin vilja att detta ska nämnas igen inte ens på min dödsbädd yppar någon ett ord säger jag upp kontakten med dem punkt slut. Det finns en slags tanke om att varje framförande du gör på scenen definierar hela din karriär och framför allt din person. Jag tror inte att det är sant. Självklart spelar varje minut framför publik roll, för den formar dig och vad du gör annorlunda eller samma till nästa gång. Men bara för att det går käpp rätt åt skogen en gång betyder det inte att du ÄR dålig. Det betyder bara att du just den gången kanske missade några faktorer, publiken var inte med, ljudet krånglade, du glömde av din text helt eller blev utkonkurrerad av Leos och Katarina. Ibland skiter det sig, och det är ok. Jag bombade med bravur i lördags, det ska hända alla. Och med största sannolikhet kommer det hända igen. Men det är nyttigt, i efterhand är det nästan kul. För när jag känner att det gick dåligt, betyder det att jag vet att jag kan göra bättre. Kanske inte just för den publiken, men för en annan publik, med andra förutsättningar. Så jag tänker fortsätta göra bort mig på scenen, vara fantastiskt, få folk att kikna av skratt, eller gråta. Huvudsaken är ju att jag gör det gång på gång på gång.

    1 Comment

  1. Grymt delat. Jag är just nu i processen att ta tag i mitt första stand-up försök!
    Har skrivit en 5minutare som jag tänkte köra på någon open mic till nästa år.
    Att vara dålig på något, det vet jag hur det känns.
    Jag gillar det.

    Att bomba ser jag faktiskt fram emot!!
    Visst finns där något fint i det? när man accepterar det.
    Att slänga sig ut i det okända och suga, jag tror det är just det som vi är här för.
    Att våga. För att sedan utvecklas, och sen.. PANG så är man där.

    Har pysslat en del med spoken word nu i ett par år. (vilket jag älskar)
    Där går det inte att bomba.. folk är för snälla. (medhåll?)
    Spelar ingen roll vad man säger, man kommer få varma applåder ändå.
    Det har sin charm.

    Men nu byter jag spår. DAGS ATT SUGA OCH BOMBA LITE.
    Det här motiverade mig ännu mer!
    Tack.

Post a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *